Under titeln ”Strändernas svall” visas i källarvåningen en stor serie målningar från
80-talet. Arbetet bygger på en absolut idé
om linjens suveränitet, ett konceptuellt
begrepp som i och för sig inte är ovanlig i
den moderna konsthistorien. Närmast tänker
jag på Fontanas snitt och tunna linje-
målningar som skär upp dukens bildplan.
Även Rune Hagbergs kalligrafiska tecken,
men Olssons horisontell – vertikala spår i
svart på vitt är mycket torrare och mera beräknande. Inget lämnas här åt slumpen,
och linjerna dras ofta i en kall och avvägd geometrisk balans i bildrummet. På så sätt
bildar de en sorts meditativ och
kontemplativ vision, en sakral åtbörd.
Lyrisk abstraktion, ja kanske. ”Hyllning
till havet” tror jag var namnet på en
utställning på just 80-talet. Det är lätt att
se de horisontala linjerna som konturer av
strand och hav, de vertikala som vass
eller tunna pålar.  

Den sakrala idén är det bärande
fundamentet, med kopplingar till filosofi och stoisk högstämdhet. I en installation i ett av
rummen hänger typiskt ”tomma” målningar
på väggen över ett golv, täckt med små kvadratiska papperslappar som verkar
urklippta ur en konstkritisk text. Som om
all teori så småningom faller till snö mot
marken medan målningarna hänger kvar, upphöjda i ren absolution. Den konstnärliga handlingen, om så ett minsta streck, slår allt resonemang till golvet när allt kommer
omkring, tycks han mena.

På våning 2 med namnet ”Vitt i vitt”
överraskar mig hans senare verk från
90-talet. Han kanske lämnade till slut den
vita målningen orörd, vad fanns att tillägga? Istället skapar han geometriska reliefer där
det ser ut som om mindre dukar lägger sig i
olika formationer och lager framför den bakomliggande.

Arne Olsson
Rådhuset, Ö-vik. Till 29 feb.

En retrospektiv utställning om Arne Olsson
(f. 1918) visas nu och hela februari ut på Rådhusets konsthistoriska två plan, källarvåningen och våning 2. Förmodligen har ingen tidigare utställning på Rådhuset alla kategorier tagit så mycket rum och dukar i anspråk med så lite spår av den mänskliga handens avtryck. Så har också Arne Olsson
blivit känd, en horisontalt antydd linje här,
ett vertikalt där, ibland möts de i en syn vid stranden, men helst inte, några prickar i
en rad… Det handlar om en obeveklig programmatisk asketism. En vision om ”less is more” till sin nästan yttersta konsekvens, så långt som till den helt obearbetade vita duken
har han inte gått. Något måste göras på duken, men knappt, bara en lätt beröring. Det handlar här mera om ett spartanskt samtal med en målarduk än om gestaltning av någon yttre realistiskt.

Arne Olsson "Strändernas svall"

Penseln är lagd åt sidan för det skulpturala uttrycket, för den tomma bildens vandring
ut i rummet. Två fria skulpturgrupper står på golvet, den ena likt en modell för kyrklig arkitektur, den andra som en preciös sammanställning av dukar avsedd för
transport eller förvaring. Här berör han minimalismens grundvalar, former som bara
kan fyllas av det innehåll som betraktaren
lägger i verket. Några ord som dyker upp
när jag ser utställningsdelen på övre planet: renhet, utsläckning, blindhet, tystnad.
Återstår handens känslighet, ögats konstaterande av ramarna för de
rum vi har tillhanda.

Jan K Persson